Det var orostider år 1519 här i trakten, danskarna låg runtomkring.
Det var den stolta mor Marjana Matsdotter på Tvärreds Stom, som enligt sägnen räddade högtidsfirande menighet vid julottan.
Kvinnorna hade från varje hem kommit med de stöpta juleljusen till ottan. Mor Marjana och alla hennes pigor, som var många på den välbärgade gården, var tidigt ute. Juldagsmorgonen med tindrande stjärneljus och stark frost började kl. 04.00.
Ett hundratal personer fyllde det lilla kyrkan och därför stod de packade runt väggarna för att få vara med vid julgudstjänsten.
Sången hade tystnat och klockaren började sin montona läsning ur julevangeliet, när det hördes trumpetstötar. Det blev oroligt i templet och all andakt och julefrid var som bortblåst.
En skara krigsfolk kom framridande och skrik och skrammel med vapen hördes in i kyrkan. Kyrkan var omringad! Det var ingen annan än en hövitsman Claus Bille som skulle ge igen. Vid julottan hade inte männen sina yxor och högafflar med sig in i kyrkan ute i vapenrummet.
Men plötsligt blir det alldeles tyst bland de bullrande krigsmännen.
Nere från kyrkogårdens ena hörn tonar sång så underligt. Den kommer närmare och blir starkare.
Vän och fiende grips av helig andakt.
Den nyss så övermodige Claus Bille hoppar ner från hästen och fattar sin hatt, faller på knä och knäpper samman sina händer till bön. Hans krigsmän gör likadant.
Den unga mor Marjana med gårdens samtliga flickor kommer med vaxljus i händerna, i fotsida vita dräkter, sjungande en latinsk julsång.
I kyrkan har prästen tystnat och alla väntar på sammandrabbningen mellan de värnlösa kvinnorna och det väpnade följet.
Men då reser sig Bille sig höviskt och säger halvhögt "det är min moders sång" och så stämmer han in i julsången.
En underlig syn, julens evangelium hade segrat om "frid på jorden".
I sin rapport till överbefälhavaren skriver han sen "mot sådana kvinnor kan icke själva f-n strida.
Det var julefrid de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar